Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
— som nu — liknade han slående brodern.
Marion hade småningom kommit att hata denna
likhet, hvilken från början tyckts henne så
naturlig ocli förtrolig, att hon knappt gifvit akt
därpå. Nu — hon kunde icke förlåta Evert
hans ansikte och klangen i hans röst.
Ingen af dem talade på ett par minuter.
»Marion» — Evert gick ända fram till henne
och med bägge händerna på hennes skuldror
böjde han sig ned öfver henne: »Du minns hvad
jag frågade dig om i New-Jersey, då jag kom
och du var så underlig emot mig? ... Nu frågar
jag dig ännu en gång. Och nu vill jag ha svar
— hvem är det?»
Marion mötte tappert hans ögon, men Evert
såg, att hennes blick i detsamma han
framställde sin fråga skiftade uttryck, blef grumlig
och osäker.
»Men Marion!...» Trots allt tvifvel och all
oro, hade han dock aldrig i djupet af sitt hjärta
kunnat förmå sig att tro, att den flicka han
känt i nästan hela sitt lif ocli som uppfostrats
af hans egen moder kunde vara honom otrogen.
»Är det då verkligen sant? Finns det någon
annan? ...»
Marion såg trotsigt ned i knät. Hon hade
ett ögonblick en förtviflad lust att tala rent ut
med Evert.
»Nej,» sade hon slutligen tvärt och lång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
