Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
välsignade dock Philadelphias invånare den
långa, kalla och trista våren, som hittills
omöjliggjort all egentlig militärisk aktion.
Denna aprilkväll, då Alida Hatting hade
lagt ihop sin systers brudlakan och gick fram
till fönstret, såg hon i skymningen utanför
pelarna en karl med en vid kappa och kragen
uppslagen ända till öronen — det hade börjat
snöa så smått — stå och tala med Everts
kammartjänare Hannibal.
Först stod hon litet och tittade — det var
ju egentligen ingenting så märkvärdigt det hon
såg — men därpå vände hon sig inåt rummet.
Det var nästan mörkt, men det surrande ljudet
af Marions spinnrock hördes ännu.
»Flickor!» sade Alida — det var något så
högtidligt, så återhållet i hennes röst, den lät
inte alls som vanligt. »Kom skall ni få se...»
Men redan innan Anna hade ställt
eldgaffeln ifrån sig och hunnit fram till fönstret,
öppnades ytterdörren och karlen i den mörka
kappan med kragen upp till öronen, litet snöig
på axlarna, stod i det skumma rummet. Och
innan flickorna riktigt hade sansat sig, de
tordes liksom inte riktigt tro sina ögon, hade
Marion med ett skrik—oartikuleradt, jublande,
hysteriskt, ytterligt olikt alla ljud de någonsin i
sitt lif hört förut — handlöst, som om hon
svimmade, kastat sig intill honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
