Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
»Marion!...» Han lyfte henne upp till sig
— öfverrumplad, förfärad nästan. Men när han
kände henne i sina armar, höll han henne fast
intill sig med sitt ansikte djupt nedböjdt öfver
hennes, och tycktes icke ens veta, att någon
annan än de båda fanns i rummet.
I nästa ögonblick hängde Anna och Alida
om hans hals — en på hvar sida —
skrattade och gräto, alldeles tokiga bägge två öfver
detta underliga och oväntade återseende.
Marion kände sig undanträngd af systrarna
och drog sig sakta, gränslöst förvirrad ocli
liksom skamsen, ur Williams armar. Denna
glömskans och hänryckningens enda saliga
minut var redan oåterkalleligen förbi. Hon
blygdes öfver sig själf — var rädd för sig själf,
för sin egen brist på själfbeherskning — ocli
dödligt rädd för William.
o
»A, William,» snyftade Alida och torkade
sig i ögonen med klädningsärmen. Hvarken
hon eller Anna hade tyckt det vara det minsta
underligt uti att Marion, som stod dörren
närmast, varit den första att hälsa på brodern. »Jag
är så glad — så glad» — hon förde handen
einot hjärtat — »att det gör riktigt ondt.»
William drog bägge sina systrar intill sig.
Men hans blick sökte alltjämt Marion.
Hon hade dragit sig tillbaka ifrån dem
och med ryggen emot dem stod hon framför
elden och gned tafatt — nervöst — med ned-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
