Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
231
Evert hade salt sig ned vid bordel under
ljuskronan. Utan att tänka på de andra lade
han bägge armarna på marmorskifvan och dolde
ansiktet emot dem. Han stönade doft ocli lians
axlar skakades konvulsiviskt.
»Evert,» sade William. Han hade släppt
Marion och stod blek, med sammandragna
ögonbryn bredvid broderns stol, i det han lade handen
på hans axel. »Tänk inte det du tänker . ..
Vid den lefvande Guden — du gör oss bägge
orätt.»
Evert lyfte upp sitt förstörda ansikte, ocli med
händerna knutna på bordet lutade han sig
tillbaka mot stolens ryggstöd. Håret hade kommit
i oordning och den annars så sirliga
spels-jabofen var tillplattad och skrynklig.
»Det var alltså det lion gick och dolde för
mig,» sade han bittert — trött och modlöst
förebrående.
»Hon har gjort orätt emot oss bägge,»
mumlade William. Det var liksom om bröderna i
en gemensam känsla af lidande ocli oförrätt
glömde, att Marion ännu fanns i rummet.
»Och ni mot mig!» utbrast Marion högt.
Hon hade satt sig framme vid bordet, hon också,
och stödde kinden i handen, medan hon —
med insidan uppåt — lade den andra armen
rak på bordskifvan. »Bägge två. Sedan jag var
så liten som så,» hon visade harmset med handen
elt stycke upp från golfvet, »liar William velat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
