Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
att jag kunde dö för honom, om han bedt mig
om det — han bad mig aldrig om något.» Det
drog ett ironiskt leende öfver hennes ansikte.
»Om jag hade varit den svartaste negertös —
ban hade icke kunnat undvika mig mera
samvetsgrant. Och du ...» Hon såg på Evert.
»Jag trodde på dig,» sade Evert tungt.
»Ja — det gjorde du väl,» sade Marion
plötsligt mera matt. »Du ville i alla fall ha mig, och
så ... Men jag kan inte förstå ... Jag kan inte
förstå, att du aldrig såg, att du i jämförelse
med honom var mig så likgiltig som ... som»
— hon lade sin flata hand energiskt ned mot
bordet — »som stenen där.»
»Hvad du är obarmhärtig, Marion,» mumlade
William — fördömande och dock med en blick
af lidelsefull beundran. Han höll ännu sin hand
kvar på broderns axel, men hans ögon hade
icke vikit från Marion. Äfven Evert såg
oaf-vändt på sin hustru.
»Ja,» sade hon plötsligt, flammande röd
och med ett uttryck af hämndgirig hårdhet i
sina stora ögon. »Jag är obarmhärtig. För
ingen vet,» — hon slog häftigt med förtviflan
bägge händerna för ansiktet och böjde sig djupt
ned — »hur gränslöst förödmjukad och
förnedrad jag blifvit under dessa båda sista
förfärliga år.»
De tego alla under ett par sekunder.
William hade vändt sig från brodern och stod och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
