Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
såg in i elden. Marion snyftade med ansiktet
mot sina händer.
»Och hvad vill du nu?» frågade ändtligen
Evert — mörkt.
»Ingenting,» mumlade Marion sakta, utan
att se upp. Hennes otyglade utbrott af
häftighet var nu förbi — hon blygdes för dem bägge
så att hon kunnat sjunka genom jorden, och
kände sig trött till döden.
»Ingenting»—upprepade hon ännu en gång, tonlöst och matt, och
reste sig upp.
»Så gör mig den tjänsten att tiga för de
gamla och flickorna,» sade Evert strängt och
med värdighet. Han reste sig också upp och
i-ättade mekaniskt på sin oordnade halsduk och
på spetsmanschetterna kring sina händer, medan
hans blick allvarligt hvilade på Marion. »Spara
åtminstone dem ...» Hans röst stockade sig
och han fortsatte icke.
Marion hade satt sig ned på stolen bredvid
kaminen — hennes ansikte var nu i skugga,
och hon lutade sig liksom utmattad med halft
slutna ögon emot stenen.
»Hvad mig angår,» återtog Evert och
harsklade sig, »skall jag försöka att glömma din
galenskap, så godt jag kan. Ja, jag antager
nämligen» — han såg frågande, halft hånligt på
brodern — »att det icke försiggått något emellan
er, som gör det omöjligt för en hederlig karl
att ... glömma?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
