Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är t. ex. en stor del af skildringen af striden på Bläckhafvet i tredje
sången, framställningen af Lidners, Bellmans, Thorilds och Ehrensvärds
pinande, den skarpa satiren mot Järtas politiska omslag. Många lustiga
infall härröra från honom, och han drar sig ej heller för kynismen.
Såsom man kunnat vänta, är hans satir ganska bitter, och han skämtar
äfven blodigt med sig själf.
Möjligen har han äfven varit Dahlgren behjälplig med uppgörande
af planen till första sången, ty denna erinrar om uppslaget i Livijns
förut nämnda ofullbordade satiriska epopé af 1816: Konstens heliga
graf. Detta fragment, som slutar midt i andra sången, berättar,
hurusom en Gud bär den sofvande Wallmark, inknuten i en näsduk, till
Utilien, »där gudinnan Sysis rest sig throner». Scenen flyttas så till
Jordan, vid hvars strand Wallmark låter bygga en rådsal med 18
fåtöljer. En strid med mamelucker — väl representanter för Nya skolan
— synes därefter ha ägt rum. Versslaget är ottave rime 1).
Som hufvudförfattare till /\snan erkändes Dahlgren äfven af
vännerna: den första af fägneskriftema utgöres sålunda af en hyllning till
åsnans skald, »diktens yfverbome sprätt».
Det torde vara tämligen allmänt känt, att första mankallsnattens
kärna, Rimthussiaden, berättar, hurusom Markall d. v. s. Wallmark,
lockad af trollkvinnan Sysis ( Svenska akademien), i spetsen för sin
rimmarskara gör ett anfall mot Pinden för att störta Apolio från hans
tron och i hans ställe upphöja Polyhistrio men slages tillbaka af de
stora skaldernas här samt slutligen såsom straff för sitt öfverdåd
förvandlas till en åsna. Detta framställes i sex sånger på hexameter i den
klassiska hjältediktens stil. Det stundom godmodigt lustiga och träffande,
stundom onödigt groft hållna skämtet slutar med ett högstämdt tal af
Apollo, i hvilket Atterboms sånggudinna tydligt röjer sig:
Ja, i Tungusien själf skall förgås den jollrande yra,
som allt smädar hvad ej är en tanklös rimmarekvickhet,
blottad på känsla, på språkets musik, på andakt och visdom.
Då af skalder ett släkte står upp, som lär af naturen,
åldriga fäders kraft, den heliga frihetens låga,
stjärnornas samljud, blommornas lif och själarnas kärlek-.
Det lyste nu Dahlgren att i en komisk hjältedikt i romantisk stil
skildra den till åsna förvandlade Markalls äfventyr och lidanden. Men
denna åsna behöfde en ryttare, och härtill utsågs riddar Paw, ett namn,
bildadt af initialerna i Wallmarks namn. Denne kom således i dikten
att representeras af två: åsnan Markall och riddaren Paw, han blef så
’) Jfr Arvidssons uppgift i hans lefnadsteckning öfver Livijn i dennes
Samlade skrifter I, 18.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
