Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej Paws äfventyr slut. En åldrig man för honom till en grotta för att
intagas i en orden kallad F. R. O. S., d. v. s. För Rock och spis.
Ceremonierna äro löjliga nog, och det är tydligen öfver
Manhemsför-bundets receptioner, särskildt sådana de af Almqvist utvecklats i hans
förslag till dess organism, som gycklet går ut. Men ordens syfte är
ett helt annat än detta förbunds, såsom äfven namnet angifver: För
rock och spis. Det är en satir mot en materialistisk uppfattning af
tillvaron i allmänhet, mot dem, hvilkas enda sträfvan är efter födan och
kläderna. Alltså ännu ett hugg mot utilitetsprincipens anhängare.
Receptionen i detta värda sällskap slutar med ett allmänt slagsmål om
rockarna; sedan man en smula lugnat sig, tågar Paw vidare följd af
sina nya bröder. Men satirens piska är efter dem; Åsnan Markall skenar
i väg, och hela skaran skalar vettskrämd öfver berg och backar.
Åndtligen anländer Paw till Senscommunias bergsslott, som bevakas af
en jätte, hvilken dock för tillfället lyckligtvis är inslumrad. Men Paw
är för feg att döda denne; först sedan en dvärg gifvit honom ett fylldt
gifthorn, tar han så mycket mod till sig, att han vågar gjuta något af
dess innehåll i jättens öra, hvaraf denne genast dör. öfver detta sitt
dåd stoltserer Paw högeligen, och han erhåller till belöning af den
befriade prinsessan hennes hand. En högtidsfest firas. Paw ämnar sätta
sig vid prinsessans sida, men dvärgen, hvilken han har att tacka för
sin nuvarande lycka och som han dock sökt döda, ehuru förgäfves, ty
den illistige krabaten försvann vid hans hugg i jorden, sitter, fastän
osynlig för alla andra, på stolen före honom.
Emellertid dricker Paw brorskål med sin kära åsna, och därvid
smälta de båda samman till en enda kropp, en gestalt med två ben,
till hälften människa och till hälften åsna.
Jätten vaknar och aflägsnar sig genom taket: han har sökt bibringa
Senscommunia sundt förnuft, ty jätten är ingen annan än filosofien,
men fåfängt: hon »är och blir af Galliens mör en apa». Dvärgen åter
är den förskräckliga satiren, som håller Paw, den nya åsnemänniskan,
fängslad och tuktad under ständiga hugg; han kan ej vänta befrielse
från sitt svåra läge, förrän Sencommunia skaffat reda på Fuselbrenner
den yngre, som skall förenas med Paw-Markall till ett väsen. Så blir
läsaren vittne till, huru denne senares pinohistoria begynner — och
ridån faller.
Hvad polemiken angår, är den naturligtvis först och främst riktad
mot Svenska akademiens män. Vi möta ständiga satiriska hugg mot
upplysningstidens uppfattning, sådan nyromantiken föreställde sig den: dess
utile-dulcisynpunkt, för hvilken dikten var ett sinnesnöje, som hade att
prisa en smakfull dygd; dess kalla, skeptiska världsåskådning; dess
sens-communfilosofi (Leopolds uppsats mot spökrädslan); dess kyliga, torra
poesi (»snillet skapar blott med afkyld blod»), särskildt lärodikten, i fråga
om hvilken man framhäfver, att lära och lefveme ej alltid harmonierade
med hvarandra: skalderna förkättrade visserligen despotismen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
