Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om någon sådan funnes, ägnad att väcka ömkan och vämjelse. Talet
i Gröna Rutan vore gallimathias, Rosenfesten ett »miskmask» af
osam-manhängande saker, af scener af rå sinnlighet och oanständiga
häntyd-ningar på dels döda, dels lefvande personer, ja häftet vore till större
delen en rå pöbelläsning och ingenting annat, om, och detta äfven hvad
Rosenfesten anginge, en och annan ljusare sida än funnes i denna allmänna
»både moraliska och intellektuella skymning» 1).
Man får nog gifva Norling rätt, då han påstår, att denna hårda
dom förestafvats af personlig ovilja mot Dahlgren, som genom sin
andel i Markalls sömnlösa nätter råkat att illa stöta sig med Lindeberg 2).
Dock måste det erkännas, att dennes omdöme hvad Rosenfesten och
Talet i Gröna Rutan angår äfven innehåller någon sanning.
Ej fullt så sträng är Johansson i sin långa granskning; sämst stå
sig bland bidragen Almqvists Rosaura, hvilken för öfrigt ej heller
Euphrosyne kunde med, samt Dahlgrens Rosenfesten, medan dennes
parodier, särskildt Borgmästarens horn, få rätt mycket beröm. Äfven
Rosenfesten är dock enligt honom ej utan all förtjänst, ja, den har
detaljer, af hvilka äfven stora dramaturger skulle anse sig hedrade.
Mellan den synnerligen berömmande Granskaren och Argus
utspann sig nu om denna kalender en polemik, under hvilken Johansson
fick ett nytt tillfälle att vända sig mot nya skolan, som alltid, enligt
honom, hyst ringa aktning för publikens estetiska och moraliska känsla,
en liknöjdhet, som att döma efter sista häftet af Opoetisk kalender vore
i ständigt tilltagande. Och han upprepar sina gamla argument mot
denna skola. Den har för resten aldrig brutit den svenska akademiens
välde i den allmänna opinionen, påstår han helt frankt. Och hvarför?
Jo, denna akademiska dresseringsanstalt förlorade all betydelse, då
trycktvånget följde enväldet i grafven genom 1809 års statshvälfning. Nya
skolans ingripande hade följaktligen varit alldeles öfverflödigt — alltså
precis samma enfaldiga anmärkning, som sedan går igen hos von
Beskow. Det fosforistiska kotteriet borde vidare af aktning för
allmänhetens omdöme ej längre gynna den tyska nyromantiska litteraturen,
som vore ett supplement till den förhatliga reaktionen. Han klandrar
det vidare, därför att det isolerade sig från den öfriga profana världen,
och ville såsom ett korrektiv mot det sjukliga tyskeriets ensidighet i
synnerhet förorda studiet af Englands nyare vitterhet, sådan den
representerades af Byron, Walter Scott, Moore och Bums ®).
Granskaren tog som sagdt opoetiska kaledern i försvar. »Det
har funnits en Bellman», säger han, »som ostraffadt fick bryta emot
alla konvenansens reglor. Skall författaren till opoetiska kalendern
någonsin förvärfva samma rättighet till samma friheter?» — I boken funnes
’) 8 och 22 nov.
*) O. a. a., 186.
3) 26, 30 okt., 2, 6, 9 nov. 1822.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
