Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - På väg till storskogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
— Vart hän så tidigt, Lars? frågade Mats
undrande.
— Jo, nu går jag allt den vägen som så många
före mäj har gått, för nu är det nära på slutet med
Lasse i Långfallet.
Ett vemodigt leende for för en sekund över hans
gråskäggiga ansikte, och de sjunkna ögonen sökte
omkring sig med något av osäker förväntan på, hur
hans närvaro skulle uppfattas. Nisse såg intresserad
ut.
— Till doktorn, kanske?
— Å, nej, en blir underli når en blir lastgammal
— en orkar ingenting fast en äter, å mat ska en ha
ändå, annars kan en inte leva.
— Bor ni inte kvar i stugan längre?
— Nej, si det är en annan som ska dit, å nu har
förvaltaren talt me kommunalordförarn å bett att
jag ska få komma te fattiggårn, å dit har ja full allti
tänkt att jag skulle ändå, te sist. De känns underlit
når en har slitit i hela ens långa liv, å allri just
slarvat bort ett enda öre — men så är vår herres vilja.
Den gamle trälen var blek och mager av
ålderdom och brist. Han hade haft en reslig gestalt, och
han kanske hade varit vacker i unga år. Säkert hade
han brottats med mången fura och mången kolmila
uppe i vilda skogen.
— Och bruket kunde inte ta en häst och skjutsa
er ett stycke på väg? undrade jag.
— Skjutsa! framstötte Nisse otåligt. Fråga hellre
varför dorn inte hittade på något sömnmedel åt
honom, så att dom besparat fattigvårdsomkostnaderna!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
