Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolarhistorier - På väg till storskogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Gamlingen såg förvånad på den talande; han
förstod inte riktigt innebörden av det sagda, och var
synbarligen rädd att på något sätt utsättas för drift.
— En lever så länge Gud vill en ska få leva, sade
han tveksamt, varpå han lyfte upp sin säck för att
gå. Livet är så, att en får vara nöjd med litet när
en hör te dom ringa här i världen.
Nisse skrapade otåligt med foten i den frusna
vägen. — Om jag hade pengar — om jag hade
pengar, mumlade han med en ivrig blick omkring sig.
— Jag får gå, jag, så jag hinner fram te
solner-gången. Ja, nog har en förtjänat bättre men det är
herrens vilja — herrens vilja är det.
— Säj att det är herrarnas! utropade Nisse. Jag
skulle vilja skälla ned dom, jag, spöa dom riktigt.
Det här är för jävligt — att vara ung och att bli
äldre, frysa och svälta och arbeta hårt hela tiden,
och att föda upp barn i fattigdom och elände. Sedan
traska i väg till fattighuset på myndigheternas
order — nej, så förbanna mig att jag gillar det här
systemet.
— Ja, det blir farväl, då. Lyckliga ni som är unga
— hur har du det, Mats ?
— Det blir min tur snart med. Lita på det! Jag
känner liksom att det lider . . .
— Ja, ja, en vet inte sitt öde. Kanske vi träffas,
du och jag, Mats ... jag får väl gå. . .
Och vi stodo kvar en stund och sågo efter den
gamle. Hans krokiga gestalt försvann till sist i
krök-ningen vid Kvarnfallet. Vi skulle aldrig få se honom
mer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
