Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Björn-Larssons bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Kampskojaren tittade ner i golvet och teg.
Larsson fortsatte:
— Du skulle ha hjälpt mig att bära hem den
blodiga kroppen, men det gjorde du inte. Men du tog
björnens skinn, ty jag var skyldig dig för en veckas
mat. Det där barnet som Starka Fritz talade om,
det var Magda.
De båda männen hade rest sig upp och sågo på
varandra. Genom de två små smutsiga fönstren föll
den mörknande vinterdagens skumma dager in över
dem, och i skenet från elden färgades deras ansikten
röda. De stodo där med knutna händer och mätte
varandras kraft med mörka ögon. Något av gammalt
gömt hat lyste ut från dem bägge och fyllde rummets
unkna luft med vågor av febril spänning. Plötsligt
talade Larsson igen och då darrade rösten:
— Starka Fritz dotter har gått ut i de djupa
drivorna med sitt barn. . .
— Så skicka efter henne igen, för satan, och låt
det vara tyst med det här bråket! bröt Matsson ut.
Du skall få pengar av mig till alla utgifter.
Då måttade Larsson ett slag mot sin antagonist
och det träffade mitt i ansiktet och han föll utan ett
ljud till golvet, avsvimmad. Och Larsson stod kvar
en stund och såg på den fallne och sedan gick han
tyst sin väg.
Ute på gården tände han på nytt sin slocknade
pipa, pressade ner slokhatten över öronen och tog in
i skogen. På Högberget stannade han och såg sig om.
Solljuset dröjde ännu kvar häruppe i all sin kalla
blekhet och en svag nordostvind for genom
trädkronorna. Han tycktes grubbla över något, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
