Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kolvaktarens visor - Björn-Larssons bragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
stödde sig tungt mot mynningen av geväret, vars
kolv sjönk fotsdjupt i den lösa snön. Sedan började
han åter sin vandring och hans steg voro som en
uttröttad dags verkar es, ryggen böjdes allt djupare
och de gråa ögonen drogos ihop till två svarta streck
under de yviga bryn en. Nu skulle han gå hem och
lägga sig till vila, han kunde behöva det efter allt
detta. Mat skulle han nog skaffa, bara han först
finge sova ett tag. Så tänkte han och stegen blevo
allt tyngre.
Han skulle först göra en omväg och besöka en
gammal känd plats. Så kanske han finge skjuta en
tjäder samtidigt. De började väl sitta i topp ute
på myrarna nu.
Han kom till sist fram till Styggbergsstupet när
solen för länge sedan gått ner och de snöhöljda
mar-granarna tycktes frysa i den gråa skymningens köld.
Här var ett stupande bergpass, kringväxt med
trånande furor. På själva dalbottnen fanns en plan, och
där stannade han, sparkade undan snön och fick
fram en fläck av den stelfrusna laven därunder,
lagom stor att ligga på. Vid kärrkanten bröt han
torrkvistar till en eld och bar ihop dem till den
öppna platsen och tände ett litet sprakande bål. Själv
lade han sig ned på några riskvistar nära elden. Det
blåste icke här, ty åt tre sidor reste sig de ishöljda
bergen likt vitmenade murar. Ensam låg han där
och såg drömmande in i elden.
Ibland tittade han oroligt uppåt krönet av
klipporna till vänster. Det var här Starka Fritz
tumlat ner, och här, just där elden brann, låg en gång
hans blodiga kropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
