Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Hösten hade kommit.
Johan Adolf satt på en låg pinnstol i köket med
armarna slappt hängande över karmen så att de
knotiga händerna svällde ut till något som liknade de
tjärvedsrötter han nyss huggit ute på vedbacken.
Han lät den skäggstubbiga hakan falla tungt mot
bröstet och småpratade för sig själv.
Det var nu nästan mörkt, men mor skulle snart
tända lampan, och då skulle han börja läsa i
psalmboken. Han kunde den nästan utantill, men han
läste i den oupphörligt ändå.
Nu tystnade han och log för sig själv och
lyssnade.
Det var dånet från Stora Lej en, han hörde, när
västanstormen kastade dess vatten mot södra sidan
av Bränningshöjden. Han visste att om han tittade
ut genom västra gavelfönstret skulle han se
vågtopparna gnistra vita som snö, innan
oktoberskymningen blev för tät.
Han reste sig upp, tittade, småsjöng för sig själv
och skrattade när han hörde stormen tjuta.
— Svårt vara där nu, viskade han. Drunkna —
drunkna; komma i jorden och prästen läsa över en
–av jord är du kommen–-Av jord, ja,
av jord är du kommen–
Han satte sig igen, stirrade in i mörkret och
grub-lade. Han tänkte och talade oredigt, utan
sammanhang, men han hade ett minne som nästan aldrig
svek. Särskilt mindes han om någon varit elak eller
gycklat med honom. Sådant brände sig fast och satt
kvar. !
Doktorn, som en gång på Davids önskan under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
