Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
att ligga vid sidan av sig själv och träta på säj själv,
tänkte han.
Han mindes den tid då han ännu inte begrep hur
fattigt och fult allting var, inte ens hur det var fatt
med Johan Adolf, som dagarna i ända högg ris ute
på vedbacken och mumlade och skrattade för sig själv.
Så underligt — han kunde stå där, Johan Adolf,
leende och stirra mot granskogen bakom fägatan, där
trastarna spelade. Ibland rusade han med ett högt rop
till skogs, som om han hört någon ropa på sig långt
borta.
Och han mindes far, och arbetet i skogen, Han
såg det ännu så klart. De fyra — de tre och den gamle
gråskäggige gubben i lappade paltor, som hade ont
i bröstet och inte fick sitta inne på sitt skräddarbord
— ja det var far. Och så de bägge bröderna och han
själv, David, alla på väg hem, utpinade efter dagens
arbete.
Far håller en grov käpp i vardera handen, hans
ansikte är i skuggan, den nötta, gråa rockryggen
brännes av solen, svetten bryter ut på den höga pannan
under hattbrättet. Han biter ihop tänderna för att
trotsa smärtan han känner vid varje steg, och sätter
käpparna hårt i marken, som han ville riktigt lyfta
sig fram på dem. Ansiktet är bara skinn och skägg
över håliga kindben, och uttrycket i ögonen väger
mellan trots och förtvivlan. Det lider mot kväll.
Ingen säger något, tysta och trötta av arbetet de gjort,
mattade av solen som steker deras ryggar och nackar
släpa sig de tre efter den gamle med slasande tunga
steg. Till sist stannar far och sjunker ner på en flat
sten vid sidan om vägkanten. Bröstet flämtar och
4 — Dan Andersson III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
