Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
ögonen stirra matta tvärs över vägen. Han håller
ännu käpparna fast i de benhårda händerna, och
ansiktet lyser mattgult med blåa skuggor kring ögon
och mun. En stripa nästan vitt, svettigt hår hänger
ner över vänstra ögat, och han skjuter hatten på
nacken och ser över grantopparna, tills han fattar
färgen på den molnfria himlen. Då mildras och
mjuknar dödsblicken, ögonen längta, som sutte han
smetad med fågellim vid den usla jorden och bara finge
komma dit upp med ögonen. Läpparna röra sig —
han beder eller tänker en bön, tills han suckar med
en våldsam skälvning som om han frös.
Nu får han en hostattack. Mitt i den heta
stickande solen hostar han som en lungsjuk om våren. Han
hostar upp massor av slem, som blandar sig med det
vitgula gruset, och ser hur flugorna surra kring
upp-hostningarna och ler ett bittert löje.
— Akta er, rovdjur, mumlar han, det är gift, det
är gift!
Och när far kommit in här, i detta kök, som är
stort i omfång och lågt i tak, sjunker han ned i den
där stolen som står tom nu. Nej, David kan inte
se stolen, fast han sätter sig upp och stirrar genom
mörkret.
Det är något spöklikt med gamla möbler, gamla
stolar som utpinade människor suttit i i många år,
sängar, vars kant nötts nästan ut, när gamla
människor suttit på dem och dragit av genomblöta, tunga
skor, under det ryggen värker.
David lade sig ner och slöt ögonen. Nu ser han
far igen, så spöklikt vit han är i ansiktet när han
sätter sig i stolen vid bordet. Han släpper sina båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
