Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
käppar ur händerna, de ramla utåt golvet, han orkar
inte ta opp dem, det gör mor i stället. Han andas
feherhäftigt och kort, och när han druckit sitt kaffe
är det med yttersta nöd han reser sig och stapplar
bort till sängen — han kastar sig handlöst ner och
ligger stilla som en död med händerna knäppta över
bröstet.
Nu sover Johan Adolf djupt och tungt borta i sitt
hörn, och ett hårt regn piskar fönstret.
David ligger och hör hur stormen norr ifrån
dånar. Det är bäst att inte tänka mer, bara lyssna. Men
står inte någon jätte därute och mumlar i blåsten, är
det inte tungbröstade röster, ångerfulla ord, som
myllra kring stugan?
Om inget lidande funnes, då vore själva stormens
sång sövande.
Men om intet lidande funnes, då behövdes heller
ej sömnen.
Han ville gå upp och sätta sig vid fönstret och
se om det inte skymtar bara en enda stjärna. Han
skall ta det som ett tecken: om han hittar en enda
stjärna, skall han ta det som ett rop åt honom
däruppifrån. Stjärnan skall ropa, att en gång skall allt
förklaras, alla tårar avtorkas —
Han springer upp och sitter vid fönstret, skakande
av köld. Han pressar ansiktet mot rutan och spejar
uppåt.
Men därute är allt en mur av bara becksvart. Nåja,
det var ju bara ett slags skämt av mig, tänker han.
När jag inte kan sova.
Ja, när jag inte kan sova, då måste jag ligga och
titta på det som varit — det kan en aldrig komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
