Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
hur jag är — om han visste så skrev han inte —
och jag svarade på det här brevet — och sen har
han inte skrivit, och det här är det enda brev jag
fått i min tid — han skulle bli lärd och kunna alla
språk, och det gick inte för han vart gift — och
jag, jag hinner läsa allting och bli lärd, för jag inte
är gift — och nu ska du höra–
Johan Adolf drog fram ett smutsigt brev ur lådan
under bordet och läste med grov, men ren röst :
Käre Johan Adolf, nu har jag inte sett dig sedan
du var fem år och lekte i den stora sandhögen vid
Rökiga Muren. Jag var ju litet större då, det var
jag som visade dig var tranorna höll nattrast, när
de flyttade, och jag brukade bära dig över den dyiga
bäcken vid Västmyren när vi lekte att vi var i
Afrika, för det höll du alltid styvt på, och det var
så höga ormbunkar där och solen brände så hett
mot skogskanten, där den stora myrstacken var
innan skogselden gick fram. Och där satt du och ditt
ansikte var så vackert som en flickas, och du hade
långt hår som föll ner på axlarna, och en gång när
mor lappat mina byxor med randigt tyg, klappade
du i händerna och ropade att jag var en fjäril. Ja,
du skrek av glädje över de där lapparna som jag
skämdes över, men det är så länge sedan nu.
Du är stor nu och kanske du är borta på arbete
(här viskade Johan Adolf fram orden och vaggade
med huvudet) och jag blev ingenting, för jag var
tvungen att gifta mig, och jag ville bara tala om hur
jag har det.
Dagarna gå och jag hör bara maskinernas surr på
pappers fabriken där jag var tvungen att söka mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
