Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
han hade ju hor t att de där båda bröderna voro
begåvade.
Vad skulle han börja säga, vad var att göra? Han
borde ge honom pengar — men vad skulle det
hjälpa ?
Om han skulle göra sig till vän med honom och
försöka odla hans själ? Ha, kamrat med honom
— vad skulle för övrigt alla människor säga —
och varför satt han här och fantiserade i stället för
att rakt på sak fråga honom vad han ville ? Han såg
mycket olycklig ut — satt han inte och nästan vred
sina händer? Borde han inte säga honom att inte
grubbla, utan antingen arbeta med vad som helst,
bara utan något mål, arbeta som en vansinnig —
eller också supa, supa hejdlöst, gå mot fördärvet,
men som en man, ty det var inte värt att ha ideal
— eller säga honom att om han inte ville slå ihjäl
sin själ vore det bäst att börja bedja och tro.
Eländet var ju ändå obotligt–ah, nu började han
tala. Vilken musikalisk röst i alla fall. Doktorn
rätade upp sig, han var strax den överlägsne Horla
igen, med det förbindligt förstående leendet.
— Det var så, började David med bekymrad min,
envist grubblande över golvmattans röda mönster, att
jag egentligen bara ville tala med någon som
förstår något — jag ville berätta min historia–.
Han tystnade. Just nu, när han kände sitt hjärta
sprängfullt av allt han ville ge uttryck för, nu satt
han här och stammade som en tiggare. Han såg den
blindes ögon stirra mot sig — och hörde han inte
Johan Adolf ropa? I ett fattigt rum satt två gamla
utslitna och väntade på att bli ännu fattigare, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
