Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
råde han hastigt i det han nervöst lösgjorde sig. Man
behöver tid ser du, och tänka efter, så att man inte
säjer det man inte riktigt — ja, jag menar, jag tycker
om dig i alla fall. Han slet sig ifrån henne och kunde
knappt behärska sig när hon kysste honom vid
dörren. När han kom ut i tamburen, såg han det håliga,
rynkiga gumansiktet försvinna utåt köket igen. Hon
hade således spionerat. Han skrattade, vad rörde det
honom. Plötsligt fick han en idé, han smög sig sakta
uppför trappan och stannade framför en dörr med
namnet Persson. Det måste vara här, tänkte han, han
var mycket blek och nästan alldeles lugn. Plötsligt
ljöd ett dämpat skrik därinifrån, han kände igen
det. Dumheter, vad rör det mig, vad vill jag göra?
Men barnen, barnen, visst rör det mig i alla fall. Det
rör mig, upprepade han. Skall jag? Han satte
pekfingret mot knappen till ringledningen och hans
hjärta slog litet fortare. Men så tryckte han till,
ilsket hårt. För barnens skull! sade han högt i det han
hörde tamburklockans surr därinne. Steg hördes,
manssteg tydligen. Och dörren öppnades sakta av en
medelålders man med ett nervöst, vansinnigt ansikte,
alldeles vitt och med borstigt, upprättstående hår.
Mannen ämnade av någon anledning ej släppa in
David, ty han steg ut i tamburen, sköt till dörren
bakom sig och frågade med otålig röst vad det
valfråga om.
— Ni pinar barnen, svarade David häftigt, varför
gör ni det ?
Till svar snurrade mannen nästan runt, stannade
sedan och stirrade enfaldigt på David. Hans ansikte
blev med ens mycket rött. Vem säger så? frågade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
