Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att vi drucko mycket hela natten ute i doktorns
trädgård, och att jag underhöll hela sällskapet med att
sjunga till luta visor som jag själv diktat. Jag var
i ett slags extas, och ehuru drucken märkte jag att
min vän doktorn och du sade någonting till varandra
i viskande ton, under det jag sjöng denna refräng;
du vet, på den där gamla folkmelodin från
Färöarna; det var en text som jag skrivit ihop i en hast
därför att melodin fascinerat mig med sin rent av
demoniska dansrytm:
En gång i min ungdom då älskade jag
och lekte och log mot den soliga dag,
men tidigt kom frosten med snö åt mitt bröst,
och underligt fort vart det höst.
Hej, bröder nu skratten ert yraste skratt,
och sjungen och dansen ty snart är det natt.
Tyst mellan oss gångar en allvarets man,
den nickande benrangelsman.
Bekransad med rosor, begjuten med vin,
hör knäppande vristen så benig och fin,
de fattigas vän uti hemlighet,
som ej av förgängelse vet.
Hans panna är glänsande, snövit och stor
och långt in i ögonen kärleken bor,
han dansar oss in i den jordbyggda sal,
som icke har sånger och tal.
Just när jag sjöng denna refräng och hade funnit
ett par — efter vad jag själv tyckte —
utomordentligt bizarra ackord till den, då såg jag doktorns an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
