Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
siktsuttryck. Jag lade ner lutan och gick fram till
er, och ni talade om artisten Marne, som också var
med och som halvfull hörde på. Ni skämtade om
vilket öde som skulle möta denne yngling Marne,
som var så begåvad och på en gång sä eterisk. —
Han blir säkert fet och borgerlig till sist, sade
doktorn. — Nå — frågade jag — hur blir det då med
mig ? Och då blev doktorn mycket allvarsam och såg
nästan bedrövad ut och sade sakta dessa ord, som
alltsedan dess stått för mig som ett slags —
villkorlig dom:
— Du brinner väl ganska fort upp.
Dessa sex ord, sagda med en viss eftertänksam
värme, ställde mig själv plötsligt i blixtbelysning.
Jag insåg nu hur jag sågs av andra människor: som
en lidelselågande, ständigt genomglödgad stackare,
en torr knippa halm med eld i. De väntade på
katastrofen, de väntade att snart se mig flamma till och
slockna ut för alltid. Jag förstod att jag i min ton
och röst måste ha inlagt hela min heta, brännande
själ och min eviga oro, och jag gick bort och satte
mig tyst för mig själv. En enda tanke behärskade
mig: jag ville icke brinna mer — jag ville leva —
leva långsamt och lugnt. O, vad jag åtrådde att få
leva länge, länge! Leva som grosshandlarna,
tjänstemännen och ingenjörerna, leva som de feta, de
lagom feta och ständigt lugna männen med de goda
nerverna, leva länge, länge. Jag kände ju fröjden
och vällusten i min egen hetsiga livsberusning —
men jag kände mig vilja offra detta för att få leva
längre. Jag ville brinna upp sakta, även om jag icke
mer skulle kunna dikta mina hetblodiga sånger, även
4 — Dan Andersson IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
