- Project Runeberg -  Dan Anderssons samlade skrifter : minnesupplaga / IV. Posthuma noveller /
303

Author: Dan Andersson With: Torsten Fogelqvist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

303

var en fyrtio års man och han nästan grät, när han
såg vad jag gjorde. Han hade känt min far och höll
nästan av mig som en son. Men Collies
oförskämdhet att även i de mest kritiska situationer vägra att
dela med sig sitt krut, för att sedan stjäla mitt i
onödan, hade retat mig så att jag nu satte mitt liv på
spel för att hämnas, och det på ett mycket barnsligt
sätt.

Simmons deltog inte i mina förberedelser.

Jag tog hela Collies återstående krutförråd,
lämnade blott lika mycket som han hade lämnat kvar av
mitt, och hällde det i den gamla rostiga järnpipan.
Sedan stampade jag ihop det hårt med en trästav,
pressade in en massa trasor till förladdning och lade
i kulan. Jag bar ut "kanonen" på backen och naglade
fast den på en ofantlig trästubbe med rälsspik, varpå
jag förfärdigade en lunta av trassel och fotogen, på
det sättet att jag dränkte trasseln i fotogen och
virade den om ett metspö. Jag bröt av metspöet så att
det var ungefär tre yards långt och ordnade så att
jag kunde lägga ifrån mig luntan med dess ännu ej
brinnande ända i fänghålet, ty jag trodde att pipan
skulle springa och ville ej ha järnskrotet i ögonen.

Jag föreslog att vi inte skulle tända kanonen
innan Collie kom hem, men eftersom vi inte kunde
veta hur länge det kunde dröja, riktade jag in den
så gott jag kunde mot en sandbank etthundra yards
bort — jag inbillade mig att kulan skulle kunna gå
så långt — och så lade jag dit luntan, tände på och
steg ett bra stycke ifrån, men inte längre än att jag
kunde se, avståndet var kanske sex meter, längre
ansåg jag mig inte behöva gå för att vara skyddad, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:19:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dansamsk/4/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free