Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanfragment - Vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
— Lönen är samvetets frid — lönen är hos vår
fader i himmelen...
— Jag tror inte på kyrkan — jag vill inte hyckla.
Och jag är inte lärd att undervisa barn.
— Fåfäng gå lärer mycket ont.
— I det fallet är jag fullärd.
Prosten tog bössan på axeln, vände sig bort och
gick fram till kamraten utan att bevärdiga David
med ett ord eller en blick mer, och bägge avtågade
med hyndan springande före dem uppför dalen.
Han gick in i stugan och satte sig framför
bordet, stirrande på sina egna händer. Han tänkte på
att dessa händer för det mesta voro sysslolösa och
att det bara var hjärnan, som alltid var i
verksamhet. Om han försökte skriva hände det, att han
alldeles misslyckades — ofta måste han bränna upp
det skrivna, även om det kostat honom många
dagar att få det färdigt. Färdigt? — Det blev aldrig
färdigt, bara tillyxat. Den där stormen, som förr
alltid sopat hans själ, Jahves storm med åskdundret
och domen, den var ju inte riktigt slut. Den
mullrade ännu dovt därinne. Ångesten hade övergått till
en känsla av dov leda med små, brännheta intervaller
av jäktande oro. Han inbillade sig vara lugnare än
förr. Men var det icke så, att så fort han tyglat sin
själ och lyckats försätta sig i detta underliga lugn,
då blev också arbetsresultatet intet. När vulkanen
slocknade av kom heller intet utbrott. Och han ville
icke skriva något, som det icke sprang gnistor och
flammor ifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
