Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Den politiska ställningen i slutet af 60-talet. 1866 års grundlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
STRIDEN OM DEN DANSKA STATS FÖRFATTNINGEN.
afseende på anslagsfrågor, att utan båda tingens
medgifvande och konungens underskrift må inga skatter
utkräfvas och inga statsutgifter göras; men den säger intet om
hvad som skall ske, ifall de båda tingen i anslagsfrågor
icke antaga samma förslag. Dock finnes en bestämmelse,
hvaraf man kan draga den slutsatsen, att folketinget skall
hafva det öfvervägande inflytandet i anslagsfrågor,
nämligen den, att sådana frågor skola först behandlas i
folketinget.
Då denna grundlag år 1866 infördes, funnos i
Danmark 3 partier: högern, de nationalliberala och bondevännerna,
alla tre partier, som fått sin fasta form under Fredrik
den sjundes tid genom striderna om den nya författningen
från 1864 till 1866. Högern hade på sin sida
hufvudmassan af landets godsägare och dessutom en del af de
älsta ämbetsmännen. Deras antal var ganska ringa, och
i folketinget betydde de intet, men i landstinget hade de
stort inflytande där rådde de öfver nära hälften af
rösterna. Högerns ledare voro nu två godsägare: grefve
Frijs af Frijsenborg och J. B. S. Estrup, senare
statsminister.
De nationalliberala utgjorde det parti, som 1849 hade
genomfört den fria författningen och som under Fredrik
den sjundes tid för det mästa varit det härskande. De
hade anslutning från hela den akademiska världen: det
var intelligenspartiet; det ägde de bästa talarna, de
bästa tidningarna, de dugligaste ledarna och hade med
sig landets mäst ansedda män. Deras valmansstyrka
utgjordes af borgarna; nästan hela stadsbefolkningen såväl
i Köpenhamn som i landsortsstäderna var nationalliberal.
Men dessutom hörde till dem många valmän på landet,
icke blott nästan alla slags ämbetsmän utan också ganska
många hemmansägare, storbönder, ja till och med en del
godsägare. Ungefär hälften af folketinget och hälften af
landstingets medlemmar kunde räknas till de nationalliberala.
Partiets ledare voro sådana män som de f. d. ministrarna Hall
och Orla Lehman. Men bakom dem stod en hel stab af
landets mäst kända politiker, en rad af män som förut
haft del i Danmarks regering. Men detta parti var ett
slaget parti; dess män hade ansvaret för den politik som
ledt till kriget 1864; nationalliberala män hade styrt
under kriget — partiet bar nederlagets märke. Dess största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
