Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Författningsstridens början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTNINGSSTRIDENS BÖRJAN.
19
Dess resultat blef, att vänstern vann femton valkretsar
och i det nya folketinget mötte med 74 medlemmar mot
högerns 28. Så snart tinget samlats beslöt det en kraftig
uppfordran till ministären att afgå. Då den likväl förblef
sittande, förkastade folketinget det ena lagförslaget efter det
andra; det ville ej ha med denna regering något att göra.
Äfven om finanslagen tvistades mycket detta år.
Landsting och folketing kunde ej komma öfverens. Folketinget
uppsatte ministärens aflägsnande såsom villkor för att göra
medgifvanden, men landstinget nekade denna gång att gå
med på en sådan handel om ministären. Då det gamla
finansåret gick ut, stod regeringen således utan finanslag.
Detta syntes vara en omöjlig situation; ty en af
grundlagsparagraferna förbjöd uttryckligen att utkräfva skatter
och besluta utgifter, förrän finanslagen var antagen; med
andra ord: all regering blef omöjlig. I denna ytterst
vanskliga ställning tillgrep regeringen den utvägen att
tillämpa grundlagens paragraf 25, som säger, att »i
synnerligen trängande fall kan konungen, när riksdagen ej
är samlad, utfärda provisoriska lagar, som dock icke må
strida mot grundlagen och alltid böra framläggas för den
följande riksdagen». Det trängande fallet förelåg, sade
ministären, statens styrelse måste på ett eller annat sätt
fortsättas; riksdagen var visserligen samlad, men den kunde
hemsändas, innan den provisoriska finanslagen utfärdades.
Och så gjorde man: riksdagen hemsändes, och därpå
utfärdade ministären i konungens namn, utan riksdagens
samtycke 1877 års provisoriska finanslag, som dock ej innehöll
andra bevillningar än dem, hvarom båda tingen varit ense.
Detta provisorium uppväckte emellertid hos vänstern
den största förbittring. Vänstermännen påstodo, att
provisoriska lagar endast kunde komma i fråga under
oförutsedda omständigheter, såsom krig, kolera o. s. v., att
det var det gröfsta hån af grundlagens anda att
hemförlofva riksdagen och sedan säga: nu är riksdagen ej
samlad, nu kunna vi utfärda provisorier; och slutligen, att
hvarje provisorisk finanslag strede mot den
grundlagsbestämmelsen, att förrän finanslagen var antagen, kunna
inga skatter upptagas och inga utgifter beslutas. »Våra
offentliga förhållanden,» heter det i ett upprop från
vänstern, som utfärdades redan före den provisoriska
finanslagen, är brakt till laglighetens yttersta gräns, öfverskri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
