odödliga förtjenster. Och sist gäller det att lätt och varsamt behandla sådana ställen, der nyare örons, ofta måhända öfverdrifna, finkänslighet skulle kunna såras, utan att derföre afvika från den trohet, som är öfversättarens första pligt. Ty i Decameron förekomma dylika ställen och i ej ringa antal; en omständighet, som kanske varit en af de bidragande orsakerna till att detta arbete ej förr framträdt på svenska. De äro dock enligt öfv. åsigt så nödvändiga för det väl genomtänkta sammanhanget och för öfrigt, rätt förstådda, af så oskyldig beskaffenhet, att de icke kunna orsaka läsaren någon anstöt. Betänkligare förefalla måhända några berättelser, som alltigenom behandla ämnen, dem vår tid rädes att i literaturen se — obeslöjade; men deras uteslutande hade varit en grof missaktning mot ett stort namn, hvilken dessutom saknat föresyn af alla arbetets nyare öfversättare. Dessa berättelsers mindre våda för sedligheten, äfven i ordets strängaste mening, hoppas dessutom öfv. ådagalägga i inledningen. Att öfv. förmått uppfylla de i det föregående uppställda fordringarna, vore ett förmätet påstående; men det kan han försäkra, att han alltid sökt hafva dem för ögonen. Att i allo troget återgifva det härliga verket har i synnerhet varit hans sträfvan, emedan han fullt och fast är öfvertygad om, att detta är den väsentligaste af dem alla. Den text, öfv. uteslutande lagt till grund, är den förträffliga, som senast lemnats af Fanfani (Firenze 1857), hvilkens förklarande anmärkningar jemnväl varit honom till mycken nytta. I stor förbindelse står han äfven till prof. Witte, med hvars öfversättning (3:e uppl. af 1859) denna oafbrutet jemnförts liksom med den gamla