sjukdomens början uppkommo både hos män och qvinnor antingen i sätet eller armhålorna ett slags svulster, af hvilka några blefvo stora som ett vanligt äpple, andra som ett ägg, somliga större, andra mindre, och hvilka folket kallade pestbölder. Från de båda nämnda kroppsdelarne spridde sig denna dödande pestböld inom kort till alla de öfriga utan åtskilnad. Men sedan begynte denna sjukdoms beskaffenhet att förändras, så att många fingo svarta och brunaktiga fläckar på armar, länder och öfriga kroppsdelar, somliga stora och spridda, andra mindre, men tätt till hvarandra. Och liksom bölden förut varit och ännu var det säkraste tecken till förestående död, så voro äfven dessa hos hvem de visade sig. Botandet af sjukan tycktes hvarken läkares råd eller något läkemedels kraft verka eller ens befordra. Tvärtom, antingen nu det ondas art ej tillät det, eller att de läkandes okunnighet (hvilkas antal, utom de vetenskapliges, så af qvinnor som män, hvilka ej någonsin åtnjutit undervisning i läkekonsten, blifvit högligen stort) ej förmådde utforska, hvaraf det uppstod och följaktligen ej heller använda behöriga läkemedel; nog af, allenast få tillfrisknade, hvaremot nästan alla dogo inom tredje dagen från de ofvannämnda tecknens framträdande, somliga förr, andra senare, och de flesta utan någon feber eller andra tillstötar. Denna pest vann så mycket större kraft, som hon genom umgänge öfvergick från de i henne insjuknade på de friska, liksom elden gör med torra eller feta ämnen, när de närmas den för mycket. Det onda gick ännu längre: ej blott talande och umgänge med sjuka meddelade de friska sjukdomen eller orsaken till den gemensamma döden, utan till och med vidrörandet af kläder