eller hvad annat som helst, en sjuk förut rört eller begagnat, syntes öfverflytta denna sjukdom på den vidrörande. Underbart att höra är, hvad jag nu vill förtälja; och, i fall ej många och äfven jag sjelf med egna ögon sett det, skulle jag knappt våga tro eller nedskrifva det, om jag än hört det af trovärdig person. Jag vill nämnligen säga, att den omtalade pestens egenskap att öfvergå från den ene till den andre var af så stor kraft, att den ej blott smittade menniskor inbördes, utan många gånger synbarligen gjorde, hvad som är mer, i det nämnligen ett ting, som tillhörde en pestsjuk eller tillhört en i denna sjukdom afliden, vidrördt af något slags djur utom menniskoslägtet, ej blott smittade, utan inom ganska kort tid dödade detta. Häraf hade jag med egna ögon (såsom nyss förut är nämndt) bland andra gånger en dag följande erfarenhet. Några trasor efter en fattig, i denna sjukdom död man hade blifvit utkastade på gatan; då kommo dit två svin, hvilka efter dessa djurs vana först med trynet bökade i och sedan med tänderna sleto och skakade dem, men en liten stund derpå efter några omtumlingar, som om de fått förgift, föllo döda ned på de för dem förderfliga lumporna. Af dylika och nog många andra liknande eller ännu förskräckligare händelser uppkommo mångfaldiga farhogor och inbillningar hos dem, som stadnat i lifvet. Nästan alla sträfvade till samma grymma mål, att nämnligen undvika och fly de sjuka och deras tillhörigheter, och trodde sig genom denna åtgärd bereda sin egen räddning. Det fanns somliga, som mente, att man genom måttligt lefnadssätt och afhållande från allt öfverflöd särdeles förmådde göra det onda motstånd; derföre bildade de ett sällskap och lefde