afskilde från alla andra. De samlade och inneslöto sig i hus, der ingen sjuk fanns; och, lefvande på bästa sätt, i det de med stor måttlighet njöto den läckraste mat och de bästa viner samt undveko all slags utsväfning, läto de ej någon tala med sig och ville ej utifrån veta något om de döda och sjuka, utan förlustade sig med musik och öfriga nöjen, som stodo dem till buds. Andra, af alldeles motsatt mening, försäkrade, att dricka bra, vara glad, gå kring med sång och skämt, så mycket som möjligt tillfredsställa sin lust i allt samt le och gyckla med hvad som hände, vore den bästa läkedom mot en så stor olycka; och, hvad de sagt, satte de i verket efter förmåga: de gingo dag och natt från det ena värdshuset till det andra, drucko utan gräns och måtta, och gjorde detta än värre i andras hus, blott de der funno det, som tjente dem till behag och nöje. Detta blef dem ock helt lätt, alldenstund hvar och en, likasom om hans död vore säker, hade gifvit sig och sin egendom förlorad, hvarigenom de flesta hus blifvit gemensam egendom, och främlingen, blott han händelsevis beträdt ett sådant, nyttjade det, som dess verkliga ägare skulle gjort. Men med allt detta djuriska lefverne flydde de dock så vidt möjligt de sjuke. Under denna vår stads stora bedröflighet och elände hade äfven både gudomliga och menskliga lagars vördade anseende nästan helt och hållet sjunkit och upplösts; ty deras tjenare och utöfvare voro liksom det öfriga folket döda eller sjuka, eller ock hade de fått behålla så få af sina tjenare, att de ej mera kunde förrätta något af sina ämbetsgöromål: för hvilken orsaks skull det stod hvar och en fritt att göra, hvad helst han behagade.