Många andra höllo en medelväg mellan de båda ofvanbeskrifna lefnadssätten, i det de ej så mycket som de förra inskränkte sig i mat, ej heller utsväfvade som de senare i dryck och annan liderlighet, utan åto och drucko efter behag samt gingo omkring, i stället för att innesluta sig, bärande i händerna blommor, doftande örter eller olika slags kryddor, på hvilka de ofta luktade, emedan de ansågo det särdeles helsosamt att med dylika vällukter stärka hjernan; ty hela luften tycktes af stanken från liken och sjukdomen och läkemedlen anstucken och illaluktande. Några hyste en grymmare mening, ehuru den måhända var mera tryggande än de andra, att nämnligen intet annat botemedel mot pesten vore bättre eller så godt, som att fly för henne. Af detta skäl öfvergåfvo, obekymrade om allt annat än sig sjelfva, många både män och qvinnor sin egen stad, sina hus, sina boningar, sina slägtingar och sin egendom samt flyktade till egna eller till och med till andras landtgods, liksom om Guds vrede, som ville straffa menniskornas brottslighet genom denna pest, ej skulle hunnit dem, hvar helst de vistades, utan blott haft för afsigt att förderfva dem, som befunno sig inom murarne af deras stad, eller som om de menat, att ingen borde qvarstadna i densamma, emedan dess sista stund vore kommen. Oaktadt nu ej alla af dessa olika tänkande dogo, undkommo likväl ej derföre alla; tvärtom insjuknade många anhängare af dessa meningar och försmäktade öfverallt nästan alldeles öfvergifna, såsom de sjelfva, medan de voro friska, gifvit efterdöme åt dem, som ännu förblefvo det. Jag vill ej nämna, att den ene medborgaren undvek den andre, att nästan ingen granne vårdade sig om den andre,