och slägtingar sällan eller aldrig besökte hvarandra; men med så stor förskräckelse hade detta elände uppfyllt mäns och qvinnors bröst, att en broder öfvergaf den andre, farbrodren sin brorson, systern sin bror, och ofta hustrun sin man; ja, hvad som är än gräsligare och knappast troligt, fäder och mödrar undveko att besöka och sköta sina barn, som om de ej varit deras. Derföre återstod för dem, som insjuknade (och deras antal så af män som qvinnor var oräkneligt), ingen annan hjelp än antingen deras få vänners barmhertighet eller tjenares girighet, hvilka betjente dem, lockade af de stora, ja omåttliga lönerna. Likväl var dessas antal med allt detta ej särdeles stort, och de, som funnos, voro män och qvinnor af ringa förstånd och merändels ej vana vid sådan tjenst; de tycktes knappt tjena för annat än att framräcka åt de sjuka, hvad de begärde, eller se på, när de dogo. Men det oaktadt lände dem ofta deras vinst i denna slags tjenst till förderf. Derigenom att de sjuka voro öfvergifna af grannar, slägt och vänner, och man led brist på tjenare, uppkom en osed, som aldrig förr afhörts, att nämnligen ingen dame, hur höfvisk, skön och ädel hon än var, vid sjukdomsfall skydde att låta sig betjenas af en man, vare sig ung eller gammal, och att för honom utan blygsel blotta hvilken kroppsdel som helst, liksom hon skulle gjort för en qvinna, endast hennes sjukdom fordrade det; hvilken omständighet måhända hos dem, som tillfrisknade, var orsaken till bristande ärbarhet under den tid, som sedan kom. Utom dess följde döden hos många, hvilka förmodligen skulle undsluppit, om de blifvit hulpna. Således var dels genom bristen på den behöfliga tjenstehjelpen, hvilken de sjuka ej kunde erhålla,