dels genom pestens våldsamhet mängden af dem, som dogo dag och natt i staden, så stor, att det var en fasa att höra det omtalas, än mer att se det. Häraf uppstodo nästan med nödvändighet bland dem, som blefvo i lifvet, vanor och bruk, alldeles motsatta medborgarnes ursprungliga. Så var det sed (som vi alla ännu i dag se iakttagas), att en aflidens qvinnliga slägtingar och grannkvinnor samlades i hans hus och der klagade med dem, som närmast tillhört honom. Å andra sidan sammankommo utanför huset jemnte den dödes manliga slägtingar hans grannar och en mängd andra medborgare, äfvensom presterskapet alltefter den aflidnes rang kom dit, hvarpå han bortbars på sina likars skuldror med begrafningsståt af vaxljus och sång till den kyrka, han före sin död utsett till hvilostad. Dessa plägseder upphörde dock antingen alldeles eller i det mesta, sedan pestens häftighet börjat ökas, och andra nya kommo i deras ställe. Ty ej allenast dogo de flesta utan att omgifvas af en hop qvinnor, utan det fanns äfven många, som utan något enda vittne gingo ur lifvet, och högst få voro de, åt hvilka unnades slägtingars ömma klagan och bittra tårar. Tvärtom brukades i dess ställe mestadels skratt, infall och sällskaplig munterhet, hvilken sed damerna, med stort åsidosättande af det qvinnliga medlidandet, för sin egen räddning från pesten ypperligt lärt. Ganska få voro de, hvilkas lik beledsagades till kyrkan af mer än tio eller tolf af deras grannar. Dertill bars båren ej af aktade och ädle medborgare, utan af ett slags dödgräfvare, som samlat sig af det lägre folket och brukade kallas pestdrängar samt för penningar förrättade dylika tjenster. Dessa förde båren med skyndsamma steg ej till den kyrka,