den döde sjelf före sitt aflidande utsett, utan merändels till den närmaste, föregångna af fyra eller sex andliga med några ljus och rätt ofta till och med utan sådana, hvarpå presterna med tillhjelp af nämnde likbärare utan någon lång förrättning eller ceremoni nedsatte liket i den första lediga graf, som fanns. Det lägre folkets och måhända till stor del äfven medelklassens tillstånd var uppfylldt af än större elände. Ty, då dessa af fruktan eller fattigdom mest höllo sig qvar i sina boningar och bland sina grannar, insjuknade de till tusental hvar dag; och, som de af ingen betjentes eller vederqvicktes, dogo de allesammans nästan utan räddning. Ett stort antal slutade sitt lif på öppen gata dag och natt, och många, fastän de dogo i husen, förkunnade först genom stanken från sina ruttnade lik för sina grannar, att de aflidit; allt var uppfylldt af dessa och andra, som dogo öfverallt. De fleste grannar iakttogo samma plägsed, härtill förmådde ej mindre af fruktan, att de dödas förruttnelse skulle skada dem sjelfva, än af den ömhet, de hyst för de aflidne. De drogo nämnligen antingen ensamme eller med tillhjelp af bärare, när de kunde få sådana, de redan dödas kroppar ur deras hus och lade dem framför portarne, hvarigenom, särdeles om morgonen, den, som gått omkring, skulle kunnat se otaliga lik. Derpå hemtades bårar, och de funnos, som i brist af sådana lade kropparne på blott ett bräde. Ej blott en gång, utan ofta hände, att en enda bår förde två eller tre lik tillsammans; ja, man skulle hafva kunnat räkna ganska många gånger, då man och hustru, två eller tre bröder, far och son eller så bortburos på samma bår. Och otaliga gånger skedde, att, när två prester med