för bevarandet af vårt lif? Hvar gång jag uppmärksamt betraktar, hvad vi förehaft denna och många andra förflutna morgnar, och betänker, hvarom och huru vi samtala, fattar jag, och I kunnen helt visst likaledes fatta, att enhvar af oss är bekymrad för sig sjelf. Ej heller är det häröfver jag förundrar mig, utan öfver det, att, oaktadt vi alla tyckas mig äga qvinlig förslagenhet, vi dock ej vidtaga någon utväg till skydd mot det, som vi med skäl befara. Vi stadna qvar här, synes det mig, liksom vi ville eller måste vara vittnen till, huru många lik här begrafvas, eller dertill, om munkarne här i klostret, hvilkas antal blifvit nästan intet, på rätta tider sjunga sina messor, eller att för hvem, som här inkommer, i våra sorgdrägter visa, huru djupt och mångfaldigt vårt elände är. Gå vi ut härifrån, se vi antingen döda och sjuka bäras öfverallt, eller finna vi sådana, hvilka i kraft af de offentliga lagarne för sina brott en gång dömts till landsflykt, men som nu liksom för att håna dessa, emedan de veta deras handhafvare döda eller sjuka, draga kring hit och dit i vidrig yra; eller skåda vi slutligen vår stads drägg, under namn af pestdrängar, gödd af vårt blod, rida och löpa omkring öfverallt för att bespotta oss, i det de i skändliga visor förekasta oss våra olyckor. Intet annat höra vi, än: "de och de äro döda, och de och de ligga för döden"; och, om några funnes, som kunde klaga, skulle vi öfverallt höra blott sorgsen jämmer. Om vi slutligen återvända till våra boningar (jag vet ej, om det händt eder, som mig), finner jag der af en talrik familj ingen annan qvar än min tjenarinna; jag förskräckes, jag känner håren på mitt hufvud resa sig och tycker mig, hvar jag går eller stadnar, se skuggorna af mina aflidna,