ej med deras vanliga anleten, utan med ett, jag vet ej hvaraf dem gifvet, rysligt utseende, som kommer mig att bäfva. Af alla dessa orsaker känner jag mig hemsk till mods både här och ute och hemma, och det desto mer, som mig tyckes, att ingen annan, hvilken äger någon förmögenhet och ett ställe, dit han kan resa, stadnar här qvar, mer än just vi. Äfven har jag flera gånger förnummit och hört, att, om ännu några sådana finnas här, dessa så väl ensamma som i hvarandras sällskap, utan att göra skilnad på höfviskt eller oanständigt, blott begäret äggar dem, både natt och dag företaga, hvad som förskaffar dem mesta förnöjelsen. Och ej blott fria personer lefva så; äfven de i klostren inneslutna hafva, i den tron, att detta är tillständigt och ej kan dem, mer än andra, förvägras, brutit alla band af lydnad, öfverlemnat sig åt köttsliga lustar, emedan de inbilla sig derigenom kunna undkomma döden, samt blifvit otuktiga och utsväfvande. Men, om det nu förhåller sig på detta sätt (och vi se det uppenbart så vara), hvad vilja vi då göra här? Hvad vänta vi, och hvarom drömma vi? Hvarföre äro vi försumligare och långsammare att rädda oss, än alla andra stadsinvånare? Anse vi oss mindre värda än alla andra, eller tro vi vårt lif genom starkare band förenadt med vår kropp, än de andras, och böra vi således ej bekymra oss om något, som kan äga förmåga att skada det? Vi irra, vi äro bedragna! Hvilket oförnuft, om vi kunde så tro! Så ofta vi vilja erinra oss, huru många och huru kraftfulla de ynglingar och damer varit, som dukat under för denna grymma pest, erhålla vi det uppenbaraste bevis på motsatsen. På det vi således ej genom envishet eller sorglöshet må råka i en olycka, hvilken vi måhända på något