sätt, om vi ville, kunde undvika, skulle jag (jag vet ej, om detta förekommer eder, som mig) anse det vara bäst, att vi, såsom vi nu befinna oss, lemna denna stad, liksom många före oss gjort och ännu göra, och, i det vi som döden fly andras vanhederliga efterdömen, i all ärbarhet afresa för att vistas på våra landtegendomar, af hvilka enhvar bland oss äger en mängd, der vi då borde bereda oss den glädje, lust och förnöjelse, vi förmådde, utan att på något sätt öfverskrida förståndets gränser. Der hör man småfoglarne sjunga, ser kullar och ängar stå i grönska, fälten, fyllda af säd, vagga som hafvet, ser tusentals träd och skådar mera fritt sjelfva himmelen, som, om han än vredgas, dock ej förnekar oss sina eviga skönheter, hvilka äro mycket härligare att betrakta, än vår stads tomma murar. Dessutom är luften der mycket friskare, förrådet af de ting, som behöfvas för lifvets uppehälle, i dessa tider större, och antalet af oangenäma föremål mindre. Ty, ehuruväl jordbrukarne der dö i lika stor mängd som stadsboarne här, är obehaget der i samma mån mindre, som boningar och bebyggare äro mera spridda, än i staden. Å andra sidan öfvergifva vi här, om jag ej bedrager mig, ingen; tvärtom kunde vi mycket snarare sanningsenligt säga oss vara öfvergifna, alldenstund de våra antingen genom sin död eller flykt undan döden hafva, liksom vi ej tillhörde dem, lemnat oss ensamma i denna stora bedröfvelse. Ingen förebråelse kan således drabba oss, om vi sätta detta förslag i verket; men i stället kunna smärta, plågor och måhända död träffa oss, om vi ej följa det. Ifall I så finnen för godt, tror jag derföre det vara väl gjordt, om vi medtaga våra flickor, låta dem följa oss med hvad vi behöfva,