och i dag på det ena, i morgon på det andra stället förskaffa oss den lust och glädje, denna tid kan erbjuda, samt qvardröja på sådant sätt så länge, tills vi (om vi ej förut öfverraskas af döden) se, att himlen aktar göra ett slut på dessa olyckor. Dertill vill jag lägga eder på hjertat, att ett ärbart aflägsnande ingalunda mindre anstår oss, än en stor del af de öfriga ett ärelöst qvarblifvande." De öfriga damerna, efter att hafva åhört Pampinea, ej allenast lofordade hennes förslag, utan hade redan, fulla af längtan att verkställa det, börjat att sins imellan mera i enskildheter öfverlägga om sättet härför, liksom de samma dag, genast som de stego upp från sin plats, skolat begifva sig på färd. Men Filomena, som var mycket förståndig, sade: "I damer, ehuruväl det, som Pampinea säger, är rätt väl taladt, bör man ej derför så förhasta sig, som det tyckes, att I viljen göra. Erinren eder, att vi alla äro qvinnor; och ingen bland oss finns väl så barnslig, att hon ej kan väl inse, huru pass förståndiga qvinnorna för sig sjelfva äro, och huru mycket de förmå att utan en mans försorg reda sig. Vi äro nyckfulla, egensinniga, misstänksamma, klenmodiga och rädda: hvarföre jag högligen befarar, att, om vi ej taga andra till ledsagare än oss sjelfva, detta sällskap kommer att skingra sig mycket förr och med mindre heder för oss, än nödigt vore. Således är bäst, att vi se oss före, innan vi begynna något." Elisa sade då: "I sanning, männen äro qvinnornas hufvud, och utan deras anordningar länder sällan något vårt företag till berömligt slut. Men huru skola vi få dessa män? Hvar och en bland oss vet, att större delen af hennes slägt är död, och de andra, som stadnat i lifvet, fly i olika sällskap, utan att vi veta, hvar de