äro, somliga hit, andra dit, undan den olycka, hvilken äfven vi söka undkomma. Att vidtala främlingar är ej passande; derföre måste vi, om vi vilja gå efter vår välfärd, finna ett medel att så inrätta oss, att ej förtret och skam må träffa oss, der vi sökte nöje och ro." Medan sådana samtal varade bland damerna, se, då inträdde i kyrkan tre unge män, bland dem dock den yngste nära tjugofem år, i hvilkas hjertan hvarken tidens olyckor, eller förlusten af vänner och fränder, eller ens farhogan för eget lif förmått, jag vill ej säga utsläcka, men ens afkyla kärleken. Af dessa hette den ene Pamfilo, den undre Filostrato och den tredje Dioneo, alla ganska behaglige och höfviske; och voro de nu utgångna att såsom sin högsta tröst under sakernas stora förvirring söka få se sina damer, hvilka händelsevis alla tre befunno sig bland de förstnämnda sju, liksom äfven bland de öfriga några voro nära slägtingar till en och annan af dem. De blefvo knappast förr varse fruntimren, än äfven dessa bemärkte dem sjelfva, hvarföre Pampinea leende begynte: "Se, lyckan sjelf gynnar vårt förehafvande och har sändt oss dessa förståndige och förträfflige unge män, hvilka gerna skola blifva våra följeslagare och tjenare, om vi ej försmå att utse dem till detta kall." Neifile, en af dem, som älskades af en bland de unge männen, blef då för blygsel helt röd i anletet och sade: "Pampinea, för Guds skull besinna, hvad du säger. Jag vet visserligen helt säkert, att intet annat än det bästa kan sägas om hvem det vara må bland dem, jag tror dem skickliga till långt vigtigare värf än detta, och menar likaledes, att de skulle kunna hålla ej blott oss, utan vida skönare och förnämligare, än vi äro, ett godt och