hedersamt sällskap. Men, då det är väl kändt, att de äro förälskade i några bland oss, befarar jag, att vanrykte och tadel kunde, utan både vårt och deras förvållande, blifva en följd deraf, att vi medtaga dem." Filomena sade då: "Det betyder intet; der jag lefver ärbart, och mitt samvete ej förebrår mig något, der må hvem, som vill, säga motsatsen: Gud och sanningen skola taga till vapen för mig. Om nu blott dessa vore hogade att medfölja, skulle vi sannerligen, som Pampinea, kunna säga, att lyckan gynnar vår afresa." När de öfriga hörde dessa hennes ord, ej allenast nedtystade de sina farhogor, utan yttrade äfven enstämmigt den önskan, att de unge männen skulle ditkallas, samt att man måtte säga dem sin afsigt och bedja dem, det de ville låta sig behaga, att göra damerna sällskap på den föreslagna färden. Derföre uppstod Pampinea, som var genom blodsband förenad med den ene af männen, utan vidare ordande, gick till dessa, som stodo qvar för att betrakta sina utvalda, och helsade dem med glad uppsyn, hvarpå hon, efter det hon för dem yppat damernas förslag, å allas vägnar bad dem, att de måtte besluta sig att med rent och broderligt sinne hålla dem sällskap. De unge männen trodde först, att man ville drifva gäck med dem; men, då de sågo, att damen talade allvarsamt, svarade de med glädje, att de vore färdiga. Utan att uppskjuta planens verkställande, öfverenskommo de derpå, innan de lemnade kyrkan, om hvad de hade att göra med afseende på afresan. Sedan de nu låtit iordningsställa allt behöfligt samt skickat ett förbud till det ställe, dit de ämnade fara, begåfvo de sig följande morgon eller på Onsdagen inemot dagens gryning, damerna åtföljda af några bland sina