vi varit dödliga och under sin lifstid väl följt Hans behag, samt derföre nu med Honom i evighet blifvit saliga. Till dessa senare, såsom till förespråkare, hvilka af egen erfarenhet lärt känna vår bräcklighet, framföra vi våra önskningar om det, vi anse för oss nödtorftigt, då vi måhända ej skulle djerfvas bära våra böner inför den Högste Domarens ansigte. Och än mer kunna vi urskilja fullheten af Hans barmhertiga gifmildhet deraf, att (emedan det dödliga ögats skarpblick på intet vis förmår intränga i den gudomlige andens hemlighet) det väl ofta händer, att vi, bedragna af en falsk mening, till förebedjare inför Hans majestät göra en sådan, som från detsamma är i evighet bannlyst; och att då Han, för hvilken intet är fördoldt, icke desto mindre, med mera afseende på den bedjandes rena afsigt, än på hans okunnighet och den anropades fördömelse, så hörer det, han beder, som om den falske förbedjaren vore inför Hans ansigte salig. Detta kan uppenbarligen ses af den berättelse, jag nu har för afsigt att förtälja: uppenbarligen säger jag, ej efter Guds allvishet, men efter menniskors omdöme. Man berättar nämnligen, att, när Musciatto Franzesi från en ganska rik och stor köpman blifvit riddare och skulle fara till Toscana med herr Carl Utanland, konungens af Frankrike broder, som af påfve Bonifacius ditkallats och för färden understöddes, beslöt han, emedan han märkte sina angelägenheter vara mycket invecklade hit och dit, såsom mestadels köpmäns äro, och ej kunna hastigt utredas, att öfverlemna deras ombesörjande åt flera personer. För allt fann han utväg, utom blott att han förblef i tvekan, hvem han skulle finna, som vore nog skicklig att indrifva hans lån till flere Bourgognare.