Orsaken till hans tvekande var, att han visste dessa vara trätgiriga, elaka och oredliga menniskor, och att han ej kom ihog någon, på hvilken han kunde lita, men som dock vore så stor skälm, att han förmådde hålla stånd mot deras illistighet. Sedan han länge tänkt hit och dit, rann honom slutligen i sinnet en herr Ciapperello från Prato, som ofta besökte honom i Paris. Eftersom denne var liten till gestalt och mycket sprättaktig, och Fransmännen ej visste, hvad Ciapperello ville säga, utan trodde, att det skulle betyda chapeau eller krans efter deras språk, så kallade de honom, emedan han, som sagdt, var liten till växten, ej Chapeau, utan Chapelet; och som Chapelet var han känd öfverallt, då blott få kände honom som herr Ciapperello. Denne Chapelet förde ett sålunda beskaffadt lif. Han var notarie, men skulle storligen blygts, om ett af hans instrumenter, fastän han uppsatte få sådana, hade befunnits annorlunda än förfalskadt; och dylika skulle han gjort så många, man velat, och det mycket hellre för intet, än något annorlunda beskaffadt för drygt arvode. Falska vittnesmål afgaf han med största nöje både på begäran och sjelfmant; då man nu i de tiderna i Frankrike satte största tro till eder, och han ej frågade efter, om han aflade falska, vann han med orättrådighet alla de processer, i hvilka han kallades att svärja, det han på samvete skulle berätta sanningen. Ett öfver måttan stort nöje fann han i, och högligen vinnlade han sig om att stifta ondt, ovänskap och förargelse mellan vänner, slägtingar eller hvilka personer som helst; och ju större olycka han såg häraf följa, desto större glädje kände han. Uppfordrades han till ett mord eller annat brottsligt företag,