skicka honom, sjuk som han är, ur vårt hus, skulle lända oss till stort tadel och tillika tydligen utvisa ringa förstånd hos oss, då folket, som sett, att vi först väl mottagit honom och sedan låtit så omsorgsfullt vårda och betjena honom, nu blefve vittne till, huru han, dödssjuk, plötsligt utkastades ifrån oss, utan att han på minsta vis kunnat gifva oss anledning till missnöje. Å andra sidan har han varit en så ogudaktig menniska, att han säkert ej skall vilja bikta sig eller annamma något kyrkans sacrament; och, dör han utan bikt, vill ingen kyrka mottaga hans lik, utan han blir kastad i stadsgrafven som en död hund. Om han också biktar sig, äro i alla fall hans synder så stora och förskräckliga, att det ändock sker på samma sätt; ty ingen munk eller prest lär finnas, som vill eller kan gifva honom aflösning: och, dör han utan sådan, blir han likaledes kastad i någon grop. Händer detta, skall folket här i staden, som smädar oss dagen i ända för vårt yrke, hvilket synes dem högst gudlöst, och väl äfven har lust att plundra oss, samla sig till larm och ropa: "Dessa hundar till Lombarder, som ej få besöka kyrkan, dem vilja vi ej längre tåla hos oss!" De skola storma vårt hus och måhända ej blott bortröfva vår egendom, utan äfven mörda oss sjelfva. Sålunda äro vi i alla händelser illa ute, om han dör." Herr Chapelet, hvilken, som vi sade, låg nära intill det rum, der de så samtalade, och hade fin hörsel, såsom vi merändels finna hos sjuka, hörde hvad de sade om honom. Han lät derföre kalla dem till sig och sade: "Jag önskar, att I icke för min skull ären bekymrade eller frukten, att skada skall eder tillfogas. Jag har hört, hvad I hafven sagt om mig, och är ganska säker på,