vinning. Jag tror äfven, att det skulle lyckats mig, om ej Gud på detta sätt hemsökt mig. Men ni bör veta, att min fader åt mig efterlemnade en stor förmögenhet, af hvilken jag, när han dödt, gaf större delen åt de fattiga. Sedan har jag för att lifnära mig och kunna bispringa Christi behöfvande, drifvit min lilla handel och i denna visserligen eftersträfvat vinst; men, hvad jag förvärfvat, har jag alltid delat lika med Guds fattiga, så att jag användt ena hälften för mitt eget behof och gifvit dem den andra. Derutinnan har också min Skapare så bistått mig, att mina göromål alltjemnt förbättrats." "Häri har du gjort väl," sade munken. "Men har du kanhända ofta vredgats?" "O ja," sade herr Chapelet, "det vill jag gerna bekänna er, att jag ofta gjort. Och hvem skulle kunna afhålla sig derifrån, då man hela dagen ser menniskorna begå onda gerningar, utan att akta Guds bud eller frukta Hans domar? Många gånger om dagen har jag önskat mig hellre vara död än i lifvet, då jag sett unge män följa fåfängligheten efter, svärja och försvärja sig, gå till värdshusen, ej besöka kyrkorna och sålunda snarare vandra på verldens vägar än på Guds." Då sade munken: "Min son, detta är en rättmätig vrede, för hvilken jag för min del ej skulle kunna ålägga dig någon bot. Men skulle det måhända vara möjligt, att vreden förledt dig att begå något mord, att skymfa någon eller eljest tillfoga någon oförrätt?" Härpå svarade herr Chapelet: "Bevare mig, herr pater! Ni synes mig vara en Guds man: huru kan ni då föra sådant tal? Eller, om jag hyst blott den ringaste tanke på att begå hvilken som helst af de synder, ni nyss nämnt, tror ni väl då, att jag inbillat mig, att Gud så