han sade: "Jag erinrar mig, att jag lät min tjenare en söndagsafton rengöra min boning och sålunda icke beviste Herrans heliga dag den vördnad, jag var skyldig." "Min son," sade munken, "det är en sak af ringa vigt." "Nej," sade herr Chapelet, "nej, säg ej af ringa vigt; ty söndagen bör man högt hedra, emedan på den dagen vår Herra uppstod från de döda." Då sade munken: "Nåväl, har du annars försyndat dig?" "Ja, herr pater," svarade herr Chapelet; "en gång spottade jag af oeftertänksamhet i Herrans hus." Munken började då småle och sade: "Min son, det är ingenting att bekymra sig öfver; vi andliga spotta der hela dagen igenom." Då sade herr Chapelet: "Deri begån I en grof hädelse: ty ingenting bör hållas sa rent som det heliga rum, der man offrar åt Gud." Kortligen, sådana synder biktade han för honom i mängd; men slutligen började han sucka och gråta öfverljudt, såsom han ganska väl kunde göra, när han ville. Den fromme munken sade då: "Min son, hvad fattas dig?" Herr Chapelet svarade: "Ack, jag olycklige! Herr pater, jag har ännu en synd på mitt samvete, hvilken jag aldrig biktat, så djupt blyges jag att bekänna den. Hvar gång jag erinrar mig den, gråter jag, som ni ser, och det synes mig ganska visst, att Gud aldrig skall hafva misskund med mig för denna synds skull." Då sade munken: "Bort det, min son! Hvad är detta för tal! Om alla de synder, som någonsin begåtts af alla menniskor, eller som skola begås af hela menniskoslägtet, så länge verlden står, om de alla vore förenade hos en enda, och han vore så ångerfull och förkrossad, som jag nu ser dig vara, så är Guds godhet och