barmhertighet så stor, att Han gerna, om han biktar dem, förlåter honom dera alla. Säg derföre tryggt, hvad du begått." Herr Chapelet sade då under ständiga och strida tårar: "Ack, min fader, min synd är allt för stor, och jag kan knappt tro, att Gud någonsin förlåter mig den, om icke era böner häri förmå något." Härtill sade munken: "Säg det förtröstansfullt: jag lofvar dig att bedja Gud för dig." Herr Chapelet grät alltjemnt och sade ingenting, och munken uppmanade honom att bekänna. Sedan sålunda herr Chapelet med sin gråt en ganska lång stund hållit munken i väntan, utstötte han en djup suck och sade: "Min fader, eftersom ni lofvar mig att bedja Gud för mig, skall jag bekänna min synd för er. Så vet då, att, när jag var en liten pilt, bannade jag en gång min mamma;" och när han sagt detta, började han ånyo att gråta öfverljudt. Munken sade: "O min son, synes dig då detta vara en så svår synd? Menniskorna banna ju hela dagen Herren Gud, och dock förlåter Han gerna den, som ångrar, att han gjort det; och du tror ej, att Han skulle förlåta dig detta? Gråt ej, fatta mod! Ty visserligen, om du än varit en af dem, som korsfäste Honom, och vore så förkrossad, som jag nu ser dig, så skulle Han förlåta dig." Då sade herr Chapelet: "Ack, min fader, hvad säger ni? Allt för illa har jag gjort, och en allt för stor synd var det att smäda min hulda mor, som bar mig i sitt lif natt och dag i nio månader och så oräkneliga gånger haft mig på sina armar; och, om ni ej beder Gud för mig, skall det aldrig tillgifvas mig." När nu munken såg, att herr Chapelet ej hade något vidare att bikta, meddelade han honom aflösning och gaf honom sin välsignelse i den öfvertygelsen, att