för en menniska, som hvarken ålder eller sjukdom eller fruktan för döden, hvilken han ser sig så nära, eller ens för Gud, inför hvars dom han inom kort måste veta sig stå, förmått bringa från sin ondskefullhet och omvända till beslutet att dö annorlunda, än han lefvat?" Men de hade likväl hört, att han biktat sig så, att hans lik skulle till begrafning mottagas i kyrkan, och om det öfriga bekymrade de sig icke. Herr Chapelet begick kort derpå nattvarden, mottog, då hans tillstånd öfver måttan förvärrades, sista smörjelsen och afled just samma dag, han gjort den förträffliga bikten, en stund efter vespern. De båda bröderne anordnade derföre af hans egna medel en anständig begrafning, skickade bud om hans dödsfall till klostret, på det munkarne enligt bruket skulle komma om aftonen för att hålla vakt vid liket och om morgonen afhemta det, samt gjorde allt redo härför. Då den fromme munken, som biktat honom, förnam, att han aflidit, öfverlade han med klostrets prior, lät sedan ringa till capitel och omtalade för de der församlade munkarne, att herr Chapelet, enligt hvad han insett af hans bikt, varit en from man. I hopp, att Herren Gud skulle genom honom utföra många under, öfvertygade han dem om, att detta lik borde med största vördnad och andakt mottagas. Härpå ingingo i sin godtrogenhet priorn och de andre munkarne, och om aftonen begåfvo de sig allesamman dit, der herr Chapelets lik var, och höllo deröfver en stor och högtidlig vigilia. Men morgonen derpå gingo de alla, iklädda messeskjortor och chorkåpor, med bönböcker i hand och korsen framför sig, under sång att hemta liket och förde det med stor