prakt och högtidlighet till sin kyrka, åtföljda af nästan hela stadens befolkning, både män och qvinnor. När det blifvit nedsatt i kyrkan, gick den fromme munken, som biktat honom, upp på predikstolen och började omtala förunderliga saker om honom, om hans lif, hans fastor, hans kyskhet, hans enfald, oskuld och helighet. Bland annat berättade han det, som herr Chapelet under tårar biktat för honom som sin största synd, och huru han sjelf knappt förmått intala honom, att Gud skulle förlåta honom den. Derpå vände han sina förebråelser mot åhörarne och sade: "Och I, af Gud förbannade, I häden för hvart minsta halmstrå, som kommer mellan era fötter, både Gud och den heliga modren och alla paradisets helgon!" Dessutom sade han ännu mycket annat om hans redlighet och renhet; kortligen, genom sitt tal, hvartill ortens befolkning satte full tro, gjorde han honom så vördnadsvärd och helig i hela församlingens ögon, att, när förrättningen var slutad, en häftig trängsel uppstod, emedan alla skyndade att kyssa den dödes händer och fötter. Alla kläderna sletos honom af kroppen; ty den höll sig för lycklig, som kunde komma åt äfven det minsta stycke. Hela dagen måste man låta liket stå qvar, på det alla skulle kunna se och beskåda det. Sedan blef det på aftonen med all heder begrafvet i en kista af marmor i ett kapell, och redan dagen derpå började folket att vallfärda dit, att upptända ljus och tillbedja honom, och sedermera äfven att göra löften åt honom samt efter löfte upphänga vaxbilder derstädes. Ja, så starkt växte ryktet om hans helighet och den fromma vördnaden för honom, att det knappast fanns någon i olycka stadd, hvilken gjorde löfte till