tre tillfreds. Han lät derföre i hemlighet en god mästare förfärdiga två andra ringar, hvilka voro så lika den ursprungliga, att till och med han sjelf, som likväl låtit göra dem, knappt kunde urskilja den rätta. Då han nu låg för döden, gaf han hemligen hvar och en af sönerna sin ring. När dessa efter sin faders död ville taga i besittning arfvet och hedersrummet, och den ene bestred den andres rätt härtill, framtogo alla tre såsom bevis, att deras fordran vore grundad, hvar och en sin ring. Men, då dessa befunnos hvarandra så lika, att man ej kunde särskilja, hvilken som var den rätta, återstod tvisten om, hvem som vore fadrens verklige arftagare, oafgjord och är det ännu. Så, min herrskare, säger jag er äfven om de tre af Gud Fader åt de tre folken gifna lagarne, om hvilka ni framställde er fråga: hvartdera tror sig hafva och följa Hans arf, Hans sanna lag och Hans bud; men, hvilken af dem i sjelfva verket har dem, derom är frågan, liksom om ringarne, ännu oafgjord." Saladin insåg då, att juden ypperligt förstått reda sig ur den snara, han utlagt för honom, och beslöt derföre att uppriktigt bekänna sitt behof och se till, om han ville tjena honom; så gjorde han äfven och upptäckte för honom, hvad han haft i sinnet att göra, om ej han svarat honom så klokt. Juden tjente då Saladin rätt gerna med allt hvad han begärde, och denne icke blott ersatte honom sedan fullkomligt, utan gaf honom dessutom härliga skänker samt behandlade honom alltid som sin vän och höll honom hos sig i stor heder och ära.