Fjerde Berättelsen.

En munk befriar sig från ett svårt straff, hvartill han gjort sig skyldig, derigenom att han på fint sätt förekastar sin abbot samma förseelse, han sjelf låtit komma sig till last. Redan hade Filomena slutat sin berättelse och teg, när Dioneo, som satt bredvid henne, utan att afvakta vidare befallning af drottningen, emedan han af den redan började ordningen insåg, att skyldigheten att berätta nu var hos honom, började tala på följande sätt: Huldrika damer, om jag rätt fattat allas afsigt, sa äro vi här för att roa oss ömsesidigt med berättande. Derföre håller jag före, att, om man blott ej handlar mot detta mål, det bör stå hvar och en fritt, som också vår drottning nyss tillstadt, att förtälja, hvad han tror kunna mest förnöja. Vi hafva hört, huru Abraham genom Jeannots af Chevigny goda råd fick sin själ frälst, och huru Melchisedech genom sin sinnesnärvaro räddade sina rikedomar undan Saladins försåt; således hoppas jag, att I ej skolen tadla mig, när jag här i korthet berättar, huru slugt en munk befriade sig från ett ganska svårt straff.